Och han får medhåll av Storbritanniens centralbankschef Mervyn King. Härförleden sade King: ”Av alla tänkbara sätt att organisera bankerna, så är det, vi har idag det värsta”. Det är väldigt grova ord för att komma från en av världens mäktigaste män. Den enda verkliga tillgången storbanker har, är allmänhetens förtroende. Försvinner det, rasar allt precis som ett pyramidspel, säger Kotlikoff. 

Alla storbanker lever ett instabilt liv. Egentligen är de förankrade i tomma luften. De chansar nämligen på att tillräckligt många inte kommer att ta ut sina besparingar samtidigt. Därför införde EU och därmed Sverige år 1996 en statlig insättargaranti för att förhindra förtroendekriser och sparflykt. Idag uppgår den till knappt en million kr (100.000 euro) per insättarkonto, som man alltid får ut, om en bank eller låneinstitut går i konkurs. 

På så vis har skattebetalarna tvingats att gå i borgen för idag ofattbara 950 miljarder kronor enligt Riksgälden i enbart lilla Sverige. Det innebär, att staten aldrig någonsin kommer att tillåta en storbank att gå i konkurs, vilket dessa givetvis mycket väl vet. Det skulle nämligen bli extremt kostsamt för skattebetalarna. Men frågan är, om det inte kostar ännu mer med ständigt återkommande ekonomiska krascher och därtill stigande arbetslöshet, som till slut knäcker folks och staters ekonomi. Exemplen från Island, Grekland, Irland, Portugal och snart ännu fler länder förskräcker. 

Tack vare Riksbankens extremt låga styrränta för att motverka den kraftiga ekonomiska nedgången vid 2008 års finanskrasch, har storbankerna vräkt ut lån till hushåll för bostadsköp och konsumtion. Lånen uppgår idag till 2.500 miljarder enligt SCB. Räntor kommer att sätta dessa hushåll under kraftig press framöver. Därför säger Bostadskreditnämnden, att vi har en ny bostadsprisbubbla. Dagens storbanker är som varuhus, där säljare lockar kunder att köpa en mängd olika så kallade finansiella produkter eller att ta lån. 

Återigen redovisar storbankerna enorma vinster och ersättningar till de högsta cheferna. Och då har endast två år gått sedan den värsta kraschen någonsin. Hela storbankssektorn är en skyddad verkstad, där alla affärsrisker är satta ur spel. Den måste snarast reformeras, där bankerna själva får stå för sina förluster och riskera att gå i konkurs precis som alla andra företag. 

Ända tills för 30-40 år sedan hade Sverige nästan tusen små, självständiga lokala banker och sparkassor. Idag är knappt hundra kvar. De köptes successivt upp av storbanker och ombildades till aktiebolag. Dessa små banker och sparkassor var grunden för det svenska bankväsendet. De främjade sparande, tog emot inlåning samt gav lån på rimliga villkor till hushåll och företag. De jobbade alltså enbart med det, som är en banks ursprungliga uppdrag, nämligen att låna in från sparare och låna ut till låntagare med stabila säkerheter som grund för att minimera kreditförluster. De utvecklade på så vis orterna över hela Sverige. Gick verksamheten med vinst, återgick den till orten. 

Sedan sjunker jag ner i tågdvalan igen, bläddrar på i-phonen igenom nyhetssidor där Japan och Libyen dominerar: Själva iden om ett vykort hör ju nästan till en svunnen tid, då platserna var mer avskilda från varandra. 
Några rader från en annan plats: Men nyheter om kärnkraftshaverier utplånar liksom alla avstånd. Uppväxtorter, i alla fall om man flyttat från dem en gång, tycks dock alltid befinna sig mycket långt borta om än nära i hjärtat. 
På morgonen tog jag tåget från Göteborg; jag sov över hos min bror och hans familj efter att på kvällen pratat om Olof Palme på Blå Stället i Angered. 
Det är underligt att åka runt i landet och prata om Palme dessa dagar. Så fort man nämner hans namn infinner sig alla de brännande frågorna, om demokratikampen i arabvärlden - och, inte minst, om kärnkraften. 
Palme var verkligen en varm kärnkraftsanhängare. Vad hade han sagt om Tjernobyl eller om Fukushima? Hade hans självklara tillväxtoptimism skakats? Ja, det vill jag ju tro. 
I Katrineholm stiger jag av tåget. Jag ser mig omkring om min mamma skulle råka gå förbi stationen - men nej, jag ser henne inte. Och jag ska direkt med bussen vidare mot Norrköping, så jag hinner inte hälsa på henne. 
Men jag ringde henne igår, lämnade min stryktipsrad för det gemensamma - dock föga framgångsrika - tippande som hon och hennes fem söner sysslar med. Inget vykort från Katrineholm heller, således. 
Och inget från Norrköping heller, där jag väntar i en frusen halvtimme på tåget till Linköping. Till Norrköping for min familj ofta när jag var barn; det var den närmsta stora handelsstaden. På den tiden också textilstaden. Nu är textilindustrin sedan länge borta och grannstaden Linköping har vuxit sig större: Några tusen innevånare fler. På vägen från stationen i Linköping mot det stora stiftsbiblioteket passerar jag en staty av Tage Danielsson. Där står han, Palmes motståndare i kärnkraftsfrågan, men hans frände i en massa andra frågor. 
I en hörsal på biblioteket talar jag mitt på dagen om Palme och det är fullt av människor. En urgammal man med Borlängedialekt reser sig upp och tackar för föredraget. Han är över nittio år. En gammal dam ger mig ett handskrivet brev där hon berättar om när hon var klasskamrat med Palme. 
Vykort ur tiden, all den tid som gått. Men Olof Palme förblir ett vykort från framtiden. 

Det finns visserligen inga skäl att oreflekterat jubla över att klartecken ges till militära interventioner - det är det bara den så kallade bombhögern som brukar göra. Ingen vet nämligen var militära insatser slutar. Därför måste varje fall bedömas för sig. FNs resolution antogs heller inte med stöd från alla viktiga aktörer - några stater, såsom Tyskland och Turkiet, lade ner sina röster. Deras skäl till det går inte att utan vidare vifta bort. 
  
I fallet Libyen står det emellertid helt klart att landets diktator Gaddafi krigar mot sitt eget folk och alltmer saknar folkrättslig grund för att hävda sin suveränitet över landet. Dessutom existerar det redan nu en opposition i Libyen som faktiskt kan erkännas. 
  
Att det kom en så snabb och undfallande reaktion från Muammar Gaddafi var knappast förvånande. Regimen deklarerade eld-upphör nästan direkt efter att beskedet från FN kom. Man kan starkt misstänka att diktatorn helt enkelt vill vinna tid. I värsta fall hoppas han kunna besegra rebellerna med sina marktrupper, utan att behöva ta till flyget. Men demokratirebellerna i Benghazi kan tillfälligtvis andas ut. De genomfars i detta ögonblick säkerligen av en känsla av att inte vara övergivna av världssamfundet. 
  
Naturligtvis kan man inte lita på Gaddafi-regimen. Uppgifter förekom igår eftermiddag om att den libyiska regimen fortsatt att beskjuta människor.   
  
Mern det är ett mäktigt geopolitiskt drama som ägt och äger rum inför våra ögon denna vårvinter i den vidsträckta arabvärlden. De regimer som fallit eller är skakade har varit tätt lierade med USA och västvärlden och även Gaddafi var före denna vår på väg in i den europeiska och västliga värmen. Att västvärlden nu i stort sett står beredd att stödja demokratikämparna i Libyen är ett sent men välkommet uppvaknande; Här finns onekligen en skuld att betala. 
  
Men revolutioner är inga tebjudningar, inte heller är de anpassade till medieformat. Hela detta väldiga skeende i arabvärlden har på intet sätt nått sitt slut och liknar på många sätt den revolutionära våren och sommaren 1848 i Europa. Många bakslag kommer att inträffa. Igår flöt blod i Jemen. Sammantaget har dock hela den arabiska befolkningen tagit ett väldigt steg mot modernisering och demokratisering. 
  
Gaddafis dagar är räknade. Frågan är bara hur många dagar, veckor, månader eller år det kan bli och hur många döda som till slut måste räknas in. 

I stället beskriver han huvudjägarbranschen, där det gäller att rekrytera nyckelpersoner till företag. För att lyckas, och bli stjärna, krävs det hårda nypor och fula trix. 

Roger Brown är stjärna, själv anser han sig vara Norges bästa och mest underbetalda headhunter. Han lever ett lyxliv med en stor villa i finaste området och en vacker hustru som driver ett galleri, som bara kostar pengar. Så, för att hålla igång sitt inneliv och sin dyra livsstil, stjäl Roger Brown dyrbar konst och säljer. 

Allt går som det ska, han hittar Clas Greve, perfekt kandidat till ett ledigt chefsjobb. När Greve dessutom berättar att han ärvt en Rubensmålning ser Roger att allt är på väg att ordna sig. 
Naturligtvis är ingenting så enkelt som det verkar. Huvudjägarna är en bok om girighet, men också om vem som är smartast och vem som talar sanning. Det som skulle bli så enkelt urartar till en jakt på liv och död. 

Den mest omtalade scenen i boken är när Roger Brown tvingas gömma sig i en full dasstunna. 
Det är helt begripligt att den här boken ska filmas, det blir både en norsk film och en amerikansk version. Men trots att Nesbø skriver spännande deckare med väldigt mycket action vårdar han sig om personerna. Som läsare får man leva med Roger Brown och lära känna honom. Personerna blir levande. 

Språket, känslan för människorna och en analys av dagens samhälle gör Nesbøs böcker till de mest läsvärda i genren. Hans kriminalromaner om Harry Hole finns idag utgivna i över 40 länder. 
Alla inkomster från boken Huvudjägarna går oavkortat till kampen mot analfabetism.

Den snabba offensiven slog dock tillbaka mot Kadaffi. Den fick världssamfundet att ta sig samman. I sista stund fattade säkerhetsrådet i FN beslut om en flygförbudszon över Libyen, för att skydda civilbefolkningen. 
Det gjorde att FN kan ingripa i ett land och hindra dess regim från att ha ihjäl den egna befolkningen. Med hänvisning till intrång i ett lands inre angelägenheter brukar sådant vara svårt att göra eftersom Kina och Ryssland, som har vetorätt i FNs säkerhetsråd, i regel är emot det. Behovet av att skydda mänskliga rättigheter och liv vägde dock tyngre denna gång. 
En allians av stater verkställer nu FN-beslutet. Natten till i går avfyrades 110 kryssningsmissiler från brittiska och amerikanska fartyg och ubåtar. Och franska och andra plan har attackerat mål på marken. Målen har varit radarstationer, luftvärnsmissiler och annat så att flygförbudet ska gå att upprätthålla. 
Också Kadaffis militära markstyrkor har attackerats, som stridsvagnar utanför Benghazi. 
Arabförbundet har varit anhängare av flygförbudszonens inrättande, men få arabländer bidrar med styrkor. De militära musklerna kommer främst från västländer. Kadaffi försöker nu utnyttja det i sin propaganda. Han verkar ha fått Afrikanska unionen på sin sida, som dock i hög grad består av diktaturer. De verkar känna större sympati med diktator Kadaffi än med det libyska folk som strävar efter frihet. 
Operationerna de senaste dygnen för att inrätta flygförbudet har hejdat Kadaffis offensiv mot de libyer som satt sig upp mot honom. Kadaffis militära arsenal har i och med det minskats en del, med utslagna radarstationer, luftvärnsbatterier, stridsfordon och annat. 
Nu är det ett läge där det står och väger hur utvecklingen ska bli. De internationella styrkorna, främst flyg och flotta, kan inte ingripa på marken. Så lyder FN-resolutionen. 
Frågan är hur stark Kadaffi och hans militär är? Faller de samman till följd av de internationella insatserna? Eller håller Kadaffi och hans trupper ut än en tid?